Lever i röken efter dig pappa. Jag saknar dig. Du saknar inte mig. Du finns här men du är inte närvarande. Du finns men du syns inte till. Och jag går i tusen bitar, när jag förstår att du inte vill, känna mig, se mig, höra från mig. Det kopplar inte i min hjärna. Vart någonstans är jag fel. Vart är det som ekvationen blir fel? Vart rasar det? Varför vill jag så gärna veta av dig när du inte vill ha mig? Det kommer kanske alltid att vara obegribligt, hur jag är, luft för dig. 

Fredag och jag har haft en fin förmiddag. Varmt kaffe, tända ljus och lite kurslitteratur. Idag har det varit helt ångestfritt att vara hemma. Snarare skönt att kunna gå runt i pyjamasen hela dagen. Jag läker och blir mer hel för var dag som går. Livet känns fint faktiskt. Och jag vet, att vackra saker kommer. Jag ser framemot morgondagen när jag går och lägger mig om kvällarna. Självgrnskan har blivit mildare och jag har börjat låta mig själv leva igen. Våga saker, pröva, inte döma. 

Jag har i hela mitt liv haft en känsla där jag på något sätt  ser mig själv uppifrån och hatar allt jag ser. Hur jag pratar, rör mig, hur jag låter, vad jag säger, hur jag ser ut, och en av mina största rädslor har alltid varit att den känslan aldrig ska försvinna. Den har vekligen inte försvunnit, men den är mjukare, jag kanske inte tycker om allt, men jag börjar acceptera det. 

All kärlek till er där ute, önskar er en fin dag. 

Fy bubblan vad tacksam jag är. Tacksam för att jag efter en lång mörk tid äntligen ser ljus. Tacksam för familj, tacksam för vänner, världen, systrar, solen , luften jag andas. Bara tacksam helt enkelt. 

Jag vet inte vad det var, men jag var livrädd att jag var tillbaka där jag varit flera gånger förr. I mörkrets knutna hand, oförmögen till att ta mig loss. Herregud. Att allt kan bli nattsvart på en sekund och kännas så hopplöst. Jag fick liksom börja i ena änden med babysteps. Under en lång tid var mitt enda uppdrag att klara av att ta mig upp ur sängen. Och det tog veckor innan jag brydde mig om att dusha, ta på mig fräscha kläder, för att inte tala om saker som att borsta håret. Det var så orrelevant, när allt gjorde ont och kändes meningslöst. Men så, sakta men säkert tog jag mig upp varje morgon, och efter lite tid fick jag långsamt tillbaka mina rutiner med måltider, och veckor senare klarade jag till och med av att ta mig utanför dörren för lite luft. 

Jag är inte hel, klar, färdig eller vad man väljer att kalla det. Jag är nog fortfarande ganska halv till och med. Men jag är på god väg. Och jag har äntligen funnit lite trygghet, lite lugn. Om nätterna kommer fortfarande panik ångesten som en sköljande tsunami över mig. Tung, rivande och vass sliter den mig i stycken. Kramar om mina lungor och håller för mig mun med sitt iskalla grepp. Jag skriker men ingen hör. 

Det är jobbigt, tufft, och ibland sover jag knappt två timmar på en natt, men det är för första gången på länge fler bra nätter än dåliga. Och jag klarar mig, jag vet att det bara är bullshit, jag behöver inte våndas men det är ju mitt lilla huvud som inte kan låta bli att älta världen och allt jag gjort i den under min tid här, alla handlingar, blickar, meningar, rörelser, ljud jag yttrat. Men jag vet, jag vet att jag duger, det tar lång tid att intala mig det varje dag, och vissa dagar är det bara tomma ord jag ignorerar helt, men mer och mer börjar jag förstå och fatta, att jag är bra. Jag duger. Jag får lov att finnas till och jag räcker till.

Det är en sån natt, en sån natt när det kliar i hela kroppen och det finns absolut ingenting som kan stoppa det. Omöjligt att få sömn, omöjligt att få ro. Det är bara tänkande, grubblande och ångest. Ångest ångest ångest. Det värsta jag vet. Det jag föraktar mest. Så, jag ser serier tills ögonen värker och huvudet gör ont utav tröttheten. Enda sättet jag vet hur man överlever natten genom. Jag har tappat bort mig själv och hittar ingen fast punkt att hålla fast vid. Allt förändras och det skrämmer. Och jag vill inte ha det så. Jag vill bara att allt ska vara som det en gång var.

Fast ändå inte.

Dagarna går obemärkta förbi och jag lever i en bubbla. En alldeles egen fridfull bubbla där jag inte låter någon komma in. Där jag kan vara jag. Där jag kan andas. Tänka i lugn och ro för att läka. Läka och sedan bli något vackert. Jag mår bättre. Det gör jag verkligen. Jag försöker att se det vackra i saker och vara social. Åtminstonde försöka att vara social. Men det funkar. Det går bra. Och jag tror, att det faktiskt kommer att bli, bra.

Wow vilken fin dag jag har haft. Helt underbar faktiskt. Legat i solen vid havet alla dagens timmar, och bara njutit utav vädret, sällskapet och livet. Tankat, bara vart, andats, gud så skönt. Imorgon blir det ännu mera tankning. Man behöver det emellanåt. Bara stanna upp och njuta av de som är framför en. Ta vara på livets alla vackra stunder. 

Hoppas ni har en jättefin sommar. 

Jag tror inte att jag har tålamodet längre till att inte prata om det. Tålamodet för mig själv. Jag trodde det var lättare. Men det är svårare. Det är svårare att vara en komplicerad människa som utger sig för att inte vara det. Än att bara va. Våga bära sina brister och visa sina ärr. För första gången någonsinn tror jag det är bättre. Ärlighet är väl ändå kanske alltid bäst? Jag kan inte leva i en lögn. Då kan jag aldrig komma dit jag vill. Komma framåt. 

Flummiga rader och osammanhängande meningar blir det mest, men någon kanske förstår. Någon kanske fattar tramset. Och om inte så gör det inget. För jag skriver för mig. Talar för mig. Försöker bli bättre för mig. 

Usch. Jag är så trött på den ständiga ångesten över att vara någon. Lyckas. Bli någon. Bli något. Det verkar så viktigt. Som att det är det allt går ut på. Vi tävlar i ett rece jämt och ständigt, vem är bäst vem är sämst. Vem är vackrast, vem är smartast, framgångrikast? Mitt i allt tappar vi bort oss själva. Jagandes efter att passa in i samhällets opassbara norm. 

Lever och dör och undrar varför varför

Hoppas på svar från samma himmel