Dagarna går obemärkta förbi och jag lever i en bubbla. En alldeles egen fridfull bubbla där jag inte låter någon komma in. Där jag kan vara jag. Där jag kan andas. Tänka i lugn och ro för att läka. Läka och sedan bli något vackert. Jag mår bättre. Det gör jag verkligen. Jag försöker att se det vackra i saker och vara social. Åtminstonde försöka att vara social. Men det funkar. Det går bra. Och jag tror, att det faktiskt kommer att bli, bra.