Jävla skev rurik. Vadå orkar inte. Ångest är något som bara är där, den tär på en och kommer oinbjuden även om man inte orkar. Hursomhelst så faller allt mitt ansvar käpprätt åt skogen ännu en gång, jag som skulle få koll på läget och bli den där tjejen som faktiskt klarar av saker. Jag är inte där ännu tydligen, jag kan ju , men jag verkar ju inte vilja, för jag har haft tid, tid tid tid, men jag vägrar, jag kan inte, lathet antar jag , men också en skrämmande obryhet. En obryhet om livet, mitt liv. Jag vill bry mig, jag vill ha ambitioner, jag vill vara nervös inför prov, jag vill skrika av glädje när jag överkommer en rädsla, jag vill längta efter att uppnå drömmar, jag vill ha motivation, men först, reperation. Läka läka läka, jag är inte ledsen över att jag är oförberedd, men jag vet att ångest kommer sen, det är då jag blir ledsen, som man bäddar får man ligga? Eller vad säger man. Jag måste fan börja bädda rätt nu.

Godnatt

Jag är sååå hopplöst otroligt jävla trött på att aldrig räcka till. Ibland känns det som att vad man än gör är det aldrig nog, trotts att de man faktiskt lyckas åstadkomma är ett sånt jävla stort steg för en själv så kommer det alltid någon och trycker ner ansiktet i sanden. Och jag kan inte andas.

Sylvassa Ord som klappar till en hårt i ansiktet och en klen skakig kropp som faller ihop, igen. Fuck dig psykisk ohälsa, jag är trött på att vänta på att bli bättre, jag är trött på att människor inte förstår, jag är trött på återfall, jag är helt slut faktiskt. Solig dag ute men gråare dag hos mig. Usch. Jag behöver komma bort. Långt långt bort från allas dömmande och ivriga kommentarer om mig och hur jag bör vara, vad jag bör klara och inte. Jag är bara jag och jag kan inte vara mer. Jag måste få ta det i min takt, så snälla, låt mig göra det, så lovar jag att bli bättre.

Lever i röken efter dig pappa. Jag saknar dig. Du saknar inte mig. Du finns här men du är inte närvarande. Du finns men du syns inte till. Och jag går i tusen bitar, när jag förstår att du inte vill, känna mig, se mig, höra från mig. Det kopplar inte i min hjärna. Vart någonstans är jag fel. Vart är det som ekvationen blir fel? Vart rasar det? Varför vill jag så gärna veta av dig när du inte vill ha mig? Det kommer kanske alltid att vara obegribligt, hur jag är, luft för dig. 

Fredag och jag har haft en fin förmiddag. Varmt kaffe, tända ljus och lite kurslitteratur. Idag har det varit helt ångestfritt att vara hemma. Snarare skönt att kunna gå runt i pyjamasen hela dagen. Jag läker och blir mer hel för var dag som går. Livet känns fint faktiskt. Och jag vet, att vackra saker kommer. Jag ser framemot morgondagen när jag går och lägger mig om kvällarna. Självgrnskan har blivit mildare och jag har börjat låta mig själv leva igen. Våga saker, pröva, inte döma. 

Jag har i hela mitt liv haft en känsla där jag på något sätt  ser mig själv uppifrån och hatar allt jag ser. Hur jag pratar, rör mig, hur jag låter, vad jag säger, hur jag ser ut, och en av mina största rädslor har alltid varit att den känslan aldrig ska försvinna. Den har vekligen inte försvunnit, men den är mjukare, jag kanske inte tycker om allt, men jag börjar acceptera det. 

All kärlek till er där ute, önskar er en fin dag. 

Fy bubblan vad tacksam jag är. Tacksam för att jag efter en lång mörk tid äntligen ser ljus. Tacksam för familj, tacksam för vänner, världen, systrar, solen , luften jag andas. Bara tacksam helt enkelt. 

Jag vet inte vad det var, men jag var livrädd att jag var tillbaka där jag varit flera gånger förr. I mörkrets knutna hand, oförmögen till att ta mig loss. Herregud. Att allt kan bli nattsvart på en sekund och kännas så hopplöst. Jag fick liksom börja i ena änden med babysteps. Under en lång tid var mitt enda uppdrag att klara av att ta mig upp ur sängen. Och det tog veckor innan jag brydde mig om att dusha, ta på mig fräscha kläder, för att inte tala om saker som att borsta håret. Det var så orrelevant, när allt gjorde ont och kändes meningslöst. Men så, sakta men säkert tog jag mig upp varje morgon, och efter lite tid fick jag långsamt tillbaka mina rutiner med måltider, och veckor senare klarade jag till och med av att ta mig utanför dörren för lite luft. 

Jag är inte hel, klar, färdig eller vad man väljer att kalla det. Jag är nog fortfarande ganska halv till och med. Men jag är på god väg. Och jag har äntligen funnit lite trygghet, lite lugn. Om nätterna kommer fortfarande panik ångesten som en sköljande tsunami över mig. Tung, rivande och vass sliter den mig i stycken. Kramar om mina lungor och håller för mig mun med sitt iskalla grepp. Jag skriker men ingen hör. 

Det är jobbigt, tufft, och ibland sover jag knappt två timmar på en natt, men det är för första gången på länge fler bra nätter än dåliga. Och jag klarar mig, jag vet att det bara är bullshit, jag behöver inte våndas men det är ju mitt lilla huvud som inte kan låta bli att älta världen och allt jag gjort i den under min tid här, alla handlingar, blickar, meningar, rörelser, ljud jag yttrat. Men jag vet, jag vet att jag duger, det tar lång tid att intala mig det varje dag, och vissa dagar är det bara tomma ord jag ignorerar helt, men mer och mer börjar jag förstå och fatta, att jag är bra. Jag duger. Jag får lov att finnas till och jag räcker till.