Hej på er! Hoppas ni haft en fin onsdag! Visst känns det som fredag? Underbart ju. Själv har jag haft en riktigt bra dag. Solen har skinit och jag har haft en riktigt givande dag på jobbet efter en tids frånvaro. Behöver komma tillbaka till rutiner, det är så viktigt för att jag ska va i balans, så det är jätteskönt att vara på banan igen. För mig blev det ändrade planer för kvällen i sista minuten idag. Skulle egentligen på partaj men tog det vuxna beslutet att stanna hemma och vila upp mig istället. Och så nöjd med beslutet, hällt upp chips och sitter framför en film, perfekt onsdags kväll. Skönt att vakna upp pigg imorgon också! Önskar er en fin kväll! Kram!

Jag går sönder lite varje gång. Varje gång den kommer närmare så förstår jag hur långt bort den är. Rimligt? Nej, kanske inte. Kanske är det bara rimligt för mig. Bara jag som förstår. Det svider till i hela kroppen när någon visar minsta intresse. Jag blir skit skraj och börjar genast fundera på hur jag ska fly situationen. Vart tar jag vägen? Här kan jag inte stanna, jag kvävs i ångesten. Ensamheten passar mig bra. Kanske är det en vit lögn. Men den är bekväm. Framförallt trygg. Jag vet inte hur jag ska försonas med det som vart. Hur jag ska sluta fred med de en gång så taggiga upplevelser jag vart med om. Men jag måste ändå tro att någon dag kommer jag att vara redo. Redo att berätta. Att försonas. Resa mig igen och förstå, att ingenting, var någonsin, mitt fel. ??

Så är man hemma. En miljon saker att göra och varje vaken minut går till att läsa kurslitteratur, men det är okej. Gud vilket fint sverige man kom hem till. Sommaren har ju nästan kommit? Träden är gröna , likaså gräsmattorna, blommorna blommar och det doftar ljuvligt. Jag älskar det. Valborg kommer snart och jag ser fram emot det något enormt, jag ska umgås med vänner och kommer även att ha lämnat in en stor uppgift då så det känns ljust. Jag har länge haft problem med mina ambitioner, de har liksom varit så långt bort att de ibland kännts som att jag aldrig kommer få tillbaka de. Och ett liv utan några som helst ambitioner blir ganska innehållslöst. Det är ju först när man åstakommer något man länge kämpat med som man känner den där totala lyckan, finns lycka i mycket annat med men ni förstår mig tror jag. Jag saknar dendär stoltheten när man fick högsta betyg på en uppsats man slitit som ett djur med, lyckan när man kom in på drömutbildningen. Jag saknar driv. Men jag ska komma tillbaks dit. Jag ska börja prioritera rätt, fokusera, och jobba hårt. 

Önskar er alla en jättefin fortsatt helg!!! Njut av den , och njut av livet. KRAM

För ett år sedan bokade jag och familjen en resa. En resa för att komma bort och läka efter ett väldigt påfrestande år. För två veckor sedan lyfte flyget och nu när jag skriver detta inlägg är det snart dags för hemgång. Under dessa två veckor har jag verkligen blivit påmind om hur tacksam man ska vara över det man faktiskt har. Det är ibland lätt att gräva ner sig i problem och sorger, men man måste titta upp också, se sig omkring, vara tacksam över människorna man delar sin vardag med, vara tacksam över allt man har. Jag hade noll energi när vi åkte hit, både fysiskt och psykiskt. Men här och nu känner jag mig faktiskt lite helare, lite lugnare och lite lyckligare. Allt tar tid, det är ju så. Tid tid tid. Tid att komma över saker, försöka förstå, acceptera. Man måste ge sig själv tid. Och viktigast av allt, aldrig sluta tro på att hur förjävligt något känns, så kommer det, någon gång, någon dag, att bli bättre.

Våren är här!! Solen skiner och det är knoppar och blommor vart man än ser! Gör mig så lycklig. Jag är definitivt en sån där säsongs människa. Avskyr vintern och dör lite med allt annat, men sen på våren, då blommar jag ut i solens strålar, haha, men tror faktiskt inte jag är ensam om att känna så. Vart ekande tomt här i några dagar, jag har haft fullt upp, påbörjade en utbildning i höst på högskolan, snabbt påkommet och jag nästan slängdes in i det. Men det är kul, och jag behöver verkligen något meningsfullt att sysselsätta mig med, annars tappar jag fotfästet. Allting går i ett väldigt tempo, men jag springer gladeligen med, för jag vet att jag springer åt rätt håll, då gör det inget att jag får kipa efter luft då och då, kämpa mig upp i de branta backarna med mjölksyra i benen, för jag vet, att det är rätt, och att det kommer att bli så bra.

Jävla skev rurik. Vadå orkar inte. Ångest är något som bara är där, den tär på en och kommer oinbjuden även om man inte orkar. Hursomhelst så faller allt mitt ansvar käpprätt åt skogen ännu en gång, jag som skulle få koll på läget och bli den där tjejen som faktiskt klarar av saker. Jag är inte där ännu tydligen, jag kan ju , men jag verkar ju inte vilja, för jag har haft tid, tid tid tid, men jag vägrar, jag kan inte, lathet antar jag , men också en skrämmande obryhet. En obryhet om livet, mitt liv. Jag vill bry mig, jag vill ha ambitioner, jag vill vara nervös inför prov, jag vill skrika av glädje när jag överkommer en rädsla, jag vill längta efter att uppnå drömmar, jag vill ha motivation, men först, reperation. Läka läka läka, jag är inte ledsen över att jag är oförberedd, men jag vet att ångest kommer sen, det är då jag blir ledsen, som man bäddar får man ligga? Eller vad säger man. Jag måste fan börja bädda rätt nu.

Godnatt

Jag är sååå hopplöst otroligt jävla trött på att aldrig räcka till. Ibland känns det som att vad man än gör är det aldrig nog, trotts att de man faktiskt lyckas åstadkomma är ett sånt jävla stort steg för en själv så kommer det alltid någon och trycker ner ansiktet i sanden. Och jag kan inte andas.

Sylvassa Ord som klappar till en hårt i ansiktet och en klen skakig kropp som faller ihop, igen. Fuck dig psykisk ohälsa, jag är trött på att vänta på att bli bättre, jag är trött på att människor inte förstår, jag är trött på återfall, jag är helt slut faktiskt. Solig dag ute men gråare dag hos mig. Usch. Jag behöver komma bort. Långt långt bort från allas dömmande och ivriga kommentarer om mig och hur jag bör vara, vad jag bör klara och inte. Jag är bara jag och jag kan inte vara mer. Jag måste få ta det i min takt, så snälla, låt mig göra det, så lovar jag att bli bättre.