Det är en sån natt, en sån natt när det kliar i hela kroppen och det finns absolut ingenting som kan stoppa det. Omöjligt att få sömn, omöjligt att få ro. Det är bara tänkande, grubblande och ångest. Ångest ångest ångest. Det värsta jag vet. Det jag föraktar mest. Så, jag ser serier tills ögonen värker och huvudet gör ont utav tröttheten. Enda sättet jag vet hur man överlever natten genom. Jag har tappat bort mig själv och hittar ingen fast punkt att hålla fast vid. Allt förändras och det skrämmer. Och jag vill inte ha det så. Jag vill bara att allt ska vara som det en gång var.

Fast ändå inte.