Jag går sönder lite varje gång. Varje gång den kommer närmare så förstår jag hur långt bort den är. Rimligt? Nej, kanske inte. Kanske är det bara rimligt för mig. Bara jag som förstår. Det svider till i hela kroppen när någon visar minsta intresse. Jag blir skit skraj och börjar genast fundera på hur jag ska fly situationen. Vart tar jag vägen? Här kan jag inte stanna, jag kvävs i ångesten. Ensamheten passar mig bra. Kanske är det en vit lögn. Men den är bekväm. Framförallt trygg. Jag vet inte hur jag ska försonas med det som vart. Hur jag ska sluta fred med de en gång så taggiga upplevelser jag vart med om. Men jag måste ändå tro att någon dag kommer jag att vara redo. Redo att berätta. Att försonas. Resa mig igen och förstå, att ingenting, var någonsin, mitt fel. ??

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej på er! Hoppas ni haft en fin onsdag! Visst känns det som fredag? Underbart ju. Själv har jag haft en riktigt bra dag. Solen har skinit och jag har haft en riktigt givande dag på jobbet efter en tids frånvaro. Behöver komma tillbaka till rutiner, ...

Så är man hemma. En miljon saker att göra och varje vaken minut går till att läsa kurslitteratur, men det är okej. Gud vilket fint sverige man kom hem till. Sommaren har ju nästan kommit? Träden är gröna , likaså gräsmattorna, blommorna blommar och d...

För ett år sedan bokade jag och familjen en resa. En resa för att komma bort och läka efter ett väldigt påfrestande år. För två veckor sedan lyfte flyget och nu när jag skriver detta inlägg är det snart dags för hemgång. Under dessa två veckor har ja...

Våren är här!! Solen skiner och det är knoppar och blommor vart man än ser! Gör mig så lycklig. Jag är definitivt en sån där säsongs människa. Avskyr vintern och dör lite med allt annat, men sen på våren, då blommar jag ut i solens strålar, haha, men...