Wow vilken fin dag jag har haft. Helt underbar faktiskt. Legat i solen vid havet alla dagens timmar, och bara njutit utav vädret, sällskapet och livet. Tankat, bara vart, andats, gud så skönt. Imorgon blir det ännu mera tankning. Man behöver det emellanåt. Bara stanna upp och njuta av de som är framför en. Ta vara på livets alla vackra stunder. 

Hoppas ni har en jättefin sommar. 

Jag tror inte att jag har tålamodet längre till att inte prata om det. Tålamodet för mig själv. Jag trodde det var lättare. Men det är svårare. Det är svårare att vara en komplicerad människa som utger sig för att inte vara det. Än att bara va. Våga bära sina brister och visa sina ärr. För första gången någonsinn tror jag det är bättre. Ärlighet är väl ändå kanske alltid bäst? Jag kan inte leva i en lögn. Då kan jag aldrig komma dit jag vill. Komma framåt. 

Flummiga rader och osammanhängande meningar blir det mest, men någon kanske förstår. Någon kanske fattar tramset. Och om inte så gör det inget. För jag skriver för mig. Talar för mig. Försöker bli bättre för mig. 

Usch. Jag är så trött på den ständiga ångesten över att vara någon. Lyckas. Bli någon. Bli något. Det verkar så viktigt. Som att det är det allt går ut på. Vi tävlar i ett rece jämt och ständigt, vem är bäst vem är sämst. Vem är vackrast, vem är smartast, framgångrikast? Mitt i allt tappar vi bort oss själva. Jagandes efter att passa in i samhällets opassbara norm. 

Lever och dör och undrar varför varför

Hoppas på svar från samma himmel

Avslutar dagen med en av mina absoluta favorit filmer. The perks of being a wallflower. Tips till er som inte sett detta mästerverk ännu.

  Godnatt.  

Så hur gör man. Hur gör man. Kvällens tankar snurrar snabbare än virvelvinden själv. Jag går isär och sätts ihop. Exploderar för att bli till små små gnistrande spjut. Jag vill vara hel, men du tog sönder mig på ett sätt som gjorde det omöjligt till att sätta alla bitar rätt igen. Och nu börjar det göra ont. För nu märker jag verkligen av hur det sabboterade mig. Förstörde något hos mig. Tog mig itu. Jag blev okapabel till det enda som kan göra en själ hel. Komplett. Så nu kanske jag förblir okomplett.

Jag klarade mig bra. Länge. Levde i dimman av det. Försökte inte ens se igenom den. Men så småningom blir man allt för blind. Galen. Tappar greppet. Inser att det finns mer, och att man vill åt det. Men så hamnar jag där igen. I virvelvinden. Snurrandes. 

Feel my feet above the ground